Artikeln publicerades ursprungligen av Dagens industri den 20 februari.
Avtalsrörelsen är i full gång och det står klart att en av de mest debatterade frågorna är arbetstid. Från Industriarbetsgivarnas perspektiv är denna fråga inte ny – den har varit en del av förhandlingarna sedan Industriavtalets tillkomst 1997. Det som är nytt är den ökande politiska inblandningen, där delar av Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen förespråkar en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön och där LO nu utreder frågan och ska presentera sina slutsatser i tid inför nästa socialdemokratiska kongress senare i vår.
Detta påverkar förhandlingarna negativt och ställer en avgörande fråga på sin spets: Förhandlar vi med de aktörer som verkligen har mandat eller sker påverkan från externa politiska krafter? Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivare – förhandlar fram lösningar utan politisk inblandning. Att arbetstidsfrågan fått en politisk dimension försvårar möjligheten till en balanserad avtalsrörelse. Industriarbetsgivarna ser en tydlig risk för att politiska utspel överskuggar de faktiska förutsättningarna för svensk industri.
I debatten saknar vi för det första ett inifrånperspektiv från industrin. För oss – som representerar basindustrin och de industrisektorer som utvinner och förädlar råvaror – är arbetstidsfrågor och produktionstid verksamhetskritiska. I basindustrin har företagen verksamhet dygnet runt, årets alla dagar och är därför beroende av noggrant planerade skiftscheman och att utan avbrott effektivt kunna nyttja de kapitalintensiva anläggningarna fullt ut. Detta är en avgörande konkurrensfaktor för svensk industri. I många fall är det dessutom tekniskt omöjligt att stänga ner produktionen med korta intervall och svårt att ta igen produktionsbortfall. Varje minut på dygnets 24 timmar används.
Om arbetstiden förkortas måste de förlorade timmarna ersättas. Det kan paradoxalt nog leda till mer övertid, vilket både ökar kostnaderna och påverkar arbetsmiljön negativt på längre sikt. Alternativen – att rekrytera mer personal eller öka inhyrningen från bemanningsföretag – innebär otvetydigt ökade kostnader och slår direkt mot konkurrenskraften, vilket i förlängningen hotar jobben. Att ytterligare öka bemanningen skulle göra det ännu svårare att hitta rätt kompetens.
För det andra framkommer det inte i debatten att arbetstiden redan har förkortats i industrins kollektivavtal. Den ordinarie arbetstiden är i praktiken redan i dag betydligt lägre än 40 timmar per kalendervecka. Beroende på skiftform varierar arbetstiden. I praktiken innebär kollektivavtalen i basindustrin – vid dygnet- runt-drift under årets alla dagar – en faktisk arbetstid på omkring 34 timmar om man ser till en genomsnittlig kalendervecka. Under jord i gruvindustrin är arbetstiden ofta ännu lägre. Dessutom gör vi inom industrin extra avsättningar till delpension för att möjliggöra en kortare arbetstid i slutet av yrkeslivet. Och ser man till hela arbetsmarknaden visar statistik från OECD att de faktiska arbetstiderna i Sverige är bland de lägsta inom EU.
För det tredje är en utökad arbetstidsförkortning dyr och oansvarig. Den här typen av lagstiftningsförändringar tenderar ofta att få genomslag i kollektivavtalen. Enligt beräkningar från Svenskt Näringsliv skulle en generell arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka minska produktionen med åtta procent och minska BNP med drygt 500 miljarder kronor per år. Dessutom finns inget empiriskt stöd för att kortare arbetstid skapar fler jobb, exempelvis visar en utredning från Konjunkturinstitutet att sysselsättningen inte skulle öka och vissa studier tyder till och med på motsatsen.
Den råvarubaserade industrin är en viktig del av svensk ekonomi. Gruvor, skog och stål har byggt vårt välstånd, och varje år bidrar basindustrin med över 250 miljarder kronor till BNP. Industriarbetsgivarnas medlemsföretag är ofta stora arbetsgivare på de orter där de är verksamma och i många fall är industriföretagen och samhällena starkt förknippade med varandra. Om svensk industri inte klarar konkurrenstrycket från andra länder kommer produktionen i stället att ske någon annanstans i världen.
Det kommer att leda till en minskad sysselsättning här i Sverige samt leda till förlorade investeringar. Att riskera detta genom införandet av kortare arbetstid och minskad produktivitet i industrin vore att äventyra framtiden för många medarbetare och livskraftiga orter runtom i landet.
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna
Per Widolf, förhandlingschef Industriarbetsgivarna
