Debattartikeln publicerades i Dagens industri den 14 juni
Trots att det återstår många månader innan ett nytt riksavtal inom industrin ska undertecknas, har förpostfäktningen redan inletts. De ekonomiska argumenten i Industriavtalet är tydliga: de nya avtalen ska stärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Som så ofta dyker det upp en del inslag i debatten vilka riskerar att störa en väl fungerande process, exempelvis från Konjunkturinstitutet (KI). Ett sådant är debatten om den svenska kronans roll.
Konkurrenskraften är ett uttryck för den svenska industrins förmåga att sälja sina produkter på globala marknaden, vilket i mycket handlar om det svenska kostnadsläget relativt omvärlden. Men det finns de som menar att konkurrenskraft är ett irrelevant begrepp i en regim med rörlig växelkurs, åtminstone på sikt. Argumentet baseras på en ekonomisk teori – köpkraftsparitet eller PPP – som utgår ifrån att växelkursen bör eller kommer att anpassas efter skillnader i prisnivåer mellan länder, vilket skulle leda till att den reala växelkursen förblir konstant över tid.
I dagligt tal är tanken att priset på en varukorg över tid måste vara lika – eller åtminstone stiga i samma takt – i olika länder uttryckt i gemensam valuta, i annat fall kommer konsumenterna att rusa från det dyrare till det billigare landet vilket sätter press på valutakursen.
De som intar denna hållning väljer att tala om ett löneutrymme enbart i termer av svenska förhållanden som produktivitet och inflation, i stället för att resonera i ett relativt perspektiv – de svenska kostnaderna i förhållanden till dem i omvärlden. Enligt denna syn kommer kostnaderna ändå att jämna ut sig över tid via växelkursjusteringar.
Om PPP-teorin visat sig hålla skulle det möjligen stödja argumentet om löneutrymme, beroende på hur lång tid en eventuell anpassning av den reala växelkursen tar. Här anser vi att det finns en okunskap om (eller ointresse för) hur verkligheten ser ut för företag. Dessa agerar i nuet och kan inte vänta på att relativa kostnader ska kvittas ut av en svagare krona om tio år. Argument som ”sitt lugnt i båten” är knappast lugnande om exempelvis företagens relativa kostnader gentemot omvärlden skenar.
Hur väl har då PPP fungerat i verkligheten i fallet kronan mot euron? Sedan 2001 har kronans reala och nominella växelkurs mot euron utvecklats närmast identiskt, en spegling av att Sveriges relativa prisnivå och arbetskraftskostnad gentemot Eurozonen har förblivit oförändrade, medan kronan har deprecierats kraftigt. Relativa kostnadsskillnader har inte kvittats av en motverkande kronrörelse. Den reala växelkursen har inte tenderat att återgå ens på så lång sikt som drygt 20 år. Man kan med fog hävda att PPP-modellen har falsifierats, kronan har försvagats kraftigt, både realt och nominellt, utan koppling till relativ prisnivå och arbetskraftskostnader. Det finns inte heller mycket som talar för att en sådan koppling kommer att ske framöver.
Slutsatsen är att synen att endast inhemska faktorer ska styra märkessättningen är felaktig. I stället är begreppet konkurrenskraft högst relevant. Vi kan inte förlita oss på teoretiska modeller som inte håller i verkligheten. Det finns inget empiriskt stöd för att eventuellt framtida högre kostnadsökningar i Sverige relativt omvärlden skulle kvittas ut av en försvagning av kronan. Valutakurser bestäms av andra faktorer, såsom stora investerares aptit på de globala valutamarknaderna. Därför är det dags att KI och andra reviderar sin syn på konkurrenskraft och löneutrymme. Att en så betrodd aktör som KI sår tvivel kring Industriavtalets fundament riskerar att störa en väl fungerande lönebildning.
Kerstin Hallsten, chefekonom Industriarbetsgivarna
Mats Kinnwall, rådgivare Industriarbetsgivarna, fil.dr nationalekonomi
