Debattartikeln publicerades i Dagens industri den 14 november
I Sverige har Industriavtalet tjänat lönebildningen väl i över 25 år. Enligt Industriavtalet ska det lönemärke som sätts av fack och arbetsgivare ”bidra till att stärka industrins konkurrenskraft, en god löneutveckling och goda villkor för de anställda”. Avtalen ska således vara framåtblickande, de ska bidra till förbättrad konkurrenskraft oavsett vad som inträffat historiskt.
Visserligen finns en formulering i Industriavtalet att ”hänsyn måste tas till den svenska ekonomin i sin helhet” men det är uppenbart att det är industrins förutsättningar som ska vara i fokus för löneavtalen. Det är klokt. Fördelnings- och stabiliseringspolitiken överlåts med fördel till regeringen, riksdagen och Riksbanken medan arbetsmarknadens parter hanterar lönebildningen.
I förra veckan presenterade Facken inom industrin sina huvudkrav i nästa avtalsrörelse: en uppväxling till 4,2 procent baserat på ett ettårsavtal och avsättningar till arbetstidsförkortning. Fackens argument är i huvudsak tillbakablickande. Industrifacken talar om tecken på god konkurrenskraft för svensk industri och pekar exempelvis på att de svenska arbetskraftskostnaderna utvecklats långsammare än i Västeuropa de senaste decennierna.
De noterar att den förbättrade konkurrenskraften delvis beror på att kronan försvagats. Att förlita sig på att en svag krona ska kompensera för högre kostnadsökningar än i omvärlden är dock knappast en hållbar strategi: kronan kan både försvagas och förstärkas. Det är inte genom en svag krona som vi skapar starka och långsiktigt konkurrenskraftiga företag.
Det är dessutom vanskligt att dra säkra slutsatser av historiska skeenden, exempelvis spelar ofta vilken startpunkt man väljer en betydande roll för resultatet i en sådan analys. Detta gäller även Facken inom industrins utvalda exempel som inte heller alltid är helt relevanta. Men huvudpoängen här en annan: Facken inom industrin väljer att köra bilen med blicken i backspegeln i stället för att se framåt.
Fackens bild av det ekonomiska nuläget och den närmaste framtiden är också ljusare än många andra bedömares. Återigen är dock poängen en annan – det är i första hand de längre perspektiven och inte konjunkturläget som ska väga tyngst när kommande löneavtal ska förhandlas fram. Samtidigt kan man inte bortse från att utrymmet för stigande arbetskraftskostnader är mer begränsat i tider av svag global konjunktur och stor geopolitisk oro.
Facken inom industrin utgår i sitt lönekrav delvis ”från ett långsiktigt löneutrymme baserat på pris- och produktivitetsutvecklingen kommande år”. Vi utgår från att de avser den svenska prisutvecklingen. Här bör det påpekas att utvecklingen för svenska konsumentpriser och inflationsmålet inte är relevanta för industrins konkurrenskraft. Industriföretagens prissättning följer i ringa mån svensk KPI.
Facken inom industrin tar uppenbarligen uteslutande hänsyn till svenska förhållanden. Konkurrenskraft är dock ett relativt begrepp som speglar produktivitet och kostnadsläge i Sverige i jämförelse med vår omvärld. För att kunna skriva avtal i Industriavtalets anda krävs således att hänsyn även tas till förhållandena i omvärlden.
Kraven på löneuppväxling baseras på förväntningar om en stark produktivitetstillväxt framöver – ett slags raison d’etre för reallöneökningar. Just nu finns det knappast stöd för denna optimism. Globalt och i Sverige har produktiviteten bromsat kraftigt sedan slutet av förra millenniet, inte minst inom tillverkningsindustrin. Visserligen rekylerade tillväxten tillfälligt efter pandemin men ingenting tyder på att den vikande produktivitetstrenden håller på att vända.
Svensk industri konkurrerar inte bara med Västeuropa, det sker en snabb industriell utveckling i länder som Kina och Indien, där produktivitetstillväxten är betydligt högre och kostnadsläget är lägre än i Sverige. Risken är därför betydande att en uppväxling kommer att skada vår svenska konkurrenskraft. Riskerna blir inte mindre av en turbulent omvärld med stor osäkerhet kring utvecklingen i Mellanöstern, kriget i Ukraina och den politiska inriktningen i USA efter Trumps seger i presidentvalet med ytterligare handelshinder och tullar som följd.
När förhandlingarna nu inleds ska argumentationen kring de ekonomiska förutsättningarna utgå från de faktorer som är mest relevanta enligt Industriavtalet – det vill säga stärkt internationell konkurrenskraft för den svenska industrin. Och blicken ska vara på framtiden – inte i backspegeln.
Carl Eckerdal, chefekonom IKEM (Innovations- och kemiindustrierna) och Livsmedelsföretagen
Eva Glückman, vd Grafiska företagen
Erik Haara, vd TMF, Trä- och Möbelföretagen
Kerstin Hallsten, chefekonom Industriarbetsgivarna
Joakim Wirén, chefekonom Gröna arbetsgivare
