Svensk industri är motorn för hela näringslivet – och det är industrins internationella konkurrenskraft som avgör vilka löneökningar Sverige kan bära. Vid årskiftet inleddes avtalsförhandlingarna 2023.
På den här sidan samlar vi senaste nytt om avtalsrörelsen till dess att ett nytt normerande märke sätts på den svenska arbetsmarknaden.
Under avtalsförhandlingarna för 2023 förhandlar arbetsgivare och fack om löner och arbetsvillkor för 2,2 miljoner löntagare i 450 avtal. Den 21 december växlade industrins parter krav och den 31 mars 2023 sattes märket för resten av arbetsmarknaden.
Vi förklarar vanliga begrepp som exempelvis märket, kollektivavtal och avtalsförhandlingar. Vi presenterar våra avtalsområden, våra fackliga motparter och en tidplan för förhandlingarna. Du hittar också en ordlista över vanliga ord och begrepp i avtalsförhandlingarna samt svar på de vanligaste frågorna.
Glöm inte att prenumerera på Avtalsnytt, Industriarbetsgivarnas nyhetsbrev för avtalskommunikation.
Medieförfrågningar?
Vill du komma i kontakt med någon av Industriarbetsgivarnas talespersoner? Vänligen kontakta vår kommunikationsavdelning.
Våra kollektivavtal, svar på vanliga frågor, mallar och arbetsrättslig information hittar du på Industriarbetsgivarguiden. För att kunna ta del av informationen på Industriarbetsgivarguiden behöver du skapa ett användarkonto. Det gör du här. Saknar du ert medlemsnummer, kontakta oss på info@industriarbetsgivarna.se.
Almedalsveckan innebär en årligt återkommande möjlighet för Industriarbetsgivarna att träffa politiker och andra beslutsfattare för att diskutera våra viktigaste frågor. Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten konstaterar att basindustrins utmaningar och möjligheter var ett återkommande diskussionsämne under veckan.
Vad vill Industriarbetsgivarna i avtalsförhandlingarna?
Den internationellt konkurrensutsatta industrins förutsättningar att driva och ständigt vidareutveckla långsiktigt lönsamma, hållbara och säkra verksamheter är avgörande, inte bara för industriföretagen och dess anställda, utan även för Sverige och dess invånare.
Den internationellt konkurrensutsatta industrins förutsättningar att driva och ständigt vidareutveckla långsiktigt lönsamma, hållbara och säkra verksamheter är avgörande, inte bara för industriföretagen och dess anställda, utan även för Sverige och dess invånare.
Utifrån dessa utgångspunkter förhandlar Industriarbetsgivarna med samtliga sina motparter.
Industriarbetsgivarnas medlemsföretag verkar och konkurrerar på en global marknad med begränsad möjlighet att prissätta sina produkter. De råvaruberoende och extremt kapitalintensiva verksamheterna går inte att omlokalisera. Därför är den internationella konkurrenskraften helt avgörande för företagens förutsättningar, utveckling och överlevnad. Industriarbetsgivarnas överordnade mål med avtalsförhandlingarna är att konkurrenskraften ska stärkas och att de avtal som träffas långsiktigt utvecklar industrin och möjligheten till fler industrijobb.
Industriarbetsgivarnas medlemsföretag sysselsätter omkring 90 000 personer. Företagens betydelse för svensk arbetsmarknad, tillväxt och välfärd är dock betydligt större än så. Totalt bedöms minst 200 000 jobb, direkt eller indirekt, vara helt beroende av Industriarbetsgivarnas medlemsföretag. Därtill lägger industrin grunden till värdekedjor där många branscher och företag verkar, och bidrar därigenom till skapandet av många jobb och stora värden. Då medlemsföretagen i huvudsak är lokaliserade utanför storstäderna har de en direkt avgörande betydelse för hela landets utveckling. Områden utanför storstäderna är de som först drabbas om industrins konkurrenskraft inte kan upprätthållas och om företagen måste genomföra nedskärningar eller nedläggningar.
Den exporterande sektorns bidrag till en positiv handelsbalans och det skatteunderlag som sektorn genererar direkt och indirekt är nödvändigt för att kunna upprätthålla ett fungerande välfärdssamhälle.
Den svenska basindustrin driver och utgör motorn i den gröna omställningen i praktiken. Utvecklandet av nya processer och produkter, samt nya användningsområden för råvaror skapar förutsättningar att erövra nya marknader och långsiktig lönsamhet, till gagn för näringslivet, dess anställda och samhället. För att kunna ligga i framkant av denna utveckling krävs rätt förutsättningar. Tillgång till fossilfri energi och fungerande tillståndsprocesser är i hög grad beroende av politiska beslut. Företagens tillgång till kompetens måste säkras. Pågående och framtida mycket stora investeringar från näringslivets sida kräver kapitalstarka och vinstgivande företag.
Även kollektivavtalen måste understödja denna utveckling. Villkoren måste vara verksamhetsanpassade och möjligheterna att möta förändrade omständigheter måste öka. Bristen på tillgänglig kompetens i kombination med att kompetenskraven förändras och utvecklas i allt snabbare takt ställer särskilda krav på flexibilitet.
Moderna avtal ska vara anpassade till företagets och medarbetarens villkor samt stötta företagets anpassningsförmåga. Avtalen måste vara konstruerade så att de medger en högre förändringstakt än hos konkurrenterna och ska kunna bidra till stöd – inte hinder – vid ekonomiska svängningar och chocker. Flexibilitet avseende arbetstid, lön och ersättningar samt bemanning är i detta hänseende prioriterat. Säkerhetstänk ska genomsyra verksamheterna, och avtalen ska stötta ett sådant synsätt. Avtalen ska dessutom underlätta, inte hindra, att den samlade kompetensen kan användas på mest effektiva sätt, oavsett facklig tillhörighet. Möjligheterna till direkta överenskommelser mellan medarbetare och företag måste öka.
Regler som skapar inlåsningar behöver tas bort. Det ligger såväl i företagens som i de anställdas intresse att förändra arbetstidsregler så att tillgänglig arbetstid ökar samtidigt som förutsättningar skapas för den enskilde att klara av arbete även i högre ålder.
Möjligheterna till tillfälliga kostnadsbesparingar med ett bibehållande av kompetensen behöver förbättras. Detta kan bland annat ske genom att de lokala parternas utrymme att vidta sådana åtgärder stärks.
Lön och ersättningar ska kunna bestämmas utifrån företagens förutsättningar. De enskilda medarbetarnas prestationer och kompetens ska påverka lönen. På så sätt kan lönen bidra till tillväxt för företagen och gynna medarbetarnas utveckling. Generella lönedelar och individgarantier motverkar detta syfte och ska inte förekomma. Löneavtalen ska heller inte försvåra en effektiv lönebildningsprocess på företagen.
Världen befinner sig i ett svårt läge, inte bara ekonomiskt utan även geopolitiskt. Efter årtionden av en relativt stabil och fredlig period i västvärlden har vi nu fått uppleva både en pandemi och ett krig i närområdet. Dessutom skapar klimat- och miljöfrågor spänningar i och mellan länder.
För världsekonomin har detta lett till utbudschocker som bidragit till skenande priser på frakt, insatsvaror, metaller och därefter energi. Detta har efter hand kanaliserats till konsumentledet där priserna stigit kraftigt i många länder. Centralbanker har förvärrat situationen genom att fram till nyligen kraftigt stimulera ekonomierna. Rusande elpriser är dessutom i stor utsträckning ett resultat av illa genomtänkta politiska beslut i Sverige och i andra europeiska länder.
Centralbankerna har under året agerat genom att snabbt och kraftigt höja räntorna. Inflationsbekämpningen är prioriterad och konsekvensen är mångdubblade räntekostnader i företag och hushåll, vilket slår hårt mot den ekonomiska utvecklingen. Höga kostnader, stigande räntor, fallande tillgångsvärden samt ökad osäkerhet och dystra framtidsutsikter förväntas leda till en rejäl avmattning i den ekonomiska utvecklingen.
Världsekonomin har hittills utvecklats relativt väl, i viss mån till följd av en tillfällig återhämtning för tjänstesektorn, främst de delar som varit tillbakatryckta under pandemin: kultur, nöje, fritid och turism. Men i slutet av detta år och under 2023 bedöms BNP-tillväxten i stora länder och områden som USA, Eurozonen och Kina tydligt dämpas och i vissa fall även bli negativ. Utvecklingen blir likartad i Sverige eftersom vi påverkas av samma faktorer, har en stor export och därmed styrs av utvecklingen i vår omvärld.
Bedömningen är att elpriserna framöver kommer att vara fortsatt relativt höga, men dämpas något efter hand. Även inflationen väntas under nästa år falla tillbaka. En del av de tidigare utbudsproblemen har redan börjat lösas upp och vi har sett fall i priserna på frakt, insatsvaror, metaller och livsmedel. En framtida dämpning av elpriser verkar sedan i samma riktning, liksom högre räntor och ett svagare konjunkturläge. En uppenbar risk mot denna utveckling ligger i lönebildningen, och att det uppstår en löne- och inflationsspiral.
En realekonomisk nedgång innebär en hårdnande konkurrens. En ökad konkurrenskraft ger större möjlighet för svenska företag att behålla eller öka sin marknadsandel på en krympande marknad, vilket är avgörande för sysselsättningen. Under senare år har våra arbetskraftskostnader ökat snabbare än i många andra länder och produktivitetstillväxten dämpats. Konkurrenskraften har i viss utsträckning klarats och vinsterna hållits uppe av att kronan har försvagats, vilket inte är hållbart. En svag valutakurs gör svenska tillgångar mindre värda och exponerar exportföretagen mot nyckfulla finansmarknader. Konkurrenskraft byggs långsiktigt med produktivitet.
I en osäker omvärld är långsiktiga, stabila förutsättningar typiskt sett en konkurrensfördel. Längre avtalsperioder stärker förutsättningarna för industrins lönenormerande roll i enlighet med Industriavtalets intentioner. Förutsättningen för en längre avtalsperiod är att avtalen som helhet bidrar till att stärka företagens internationella konkurrenskraft, och att avtalens innehåll givet bedömningarna om framtiden inte bidrar till osäkerhet utan till en ökad tillförsikt.
Fakta om Avtal 2023
Avtalsrörelse
En avtalsrörelse innebär att flera förhandlingar om nya kollektivavtal pågår mer eller mindre samtidigt.
Industriarbetsgivarna förhandlar om totalt 17 kollektivavtal under avtalsrörelsen, de olika kollektivavtalen är ibland gemensamma mellan Industriarbetsgivarna och flera motparter och ibland med enbart en motpart. Industriarbetsgivarna har 7 motparter (GS-facket, IF Metall, Ledarna, Pappers, SEKO, Sveriges Ingenjörer och Unionen).
När ett kollektivavtal har löpt ut upphör den så kallade fredsplikten. Ett fackförbund kan då varsla om och vidta stridsåtgärder – exempelvis strejk – för att få igenom sina krav.
Arbetsgivarna kan också vidta stridsåtgärder för att få igenom sina krav, exempelvis lockout – utestängning från arbetsplatsen.
I Sverige finns det över 110 centrala parter som består av 50 arbetsgivarorganisationer och drygt 60 fackförbund, som tillsammans tecknar drygt 680 kollektivavtal.
Avtalsförhandlingar
Avtalsförhandlingarna inleds när facken och Industriarbetsgivarna presenterar sina respektive krav.
Ofta krävs flera förhandlingsomgångar innan uppgörelse kan träffas. Industriarbetsgivarnas förhandlingsledning består av vd Per Hidesten, förhandlingschef Per Widolf och biträdande förhandlingschef Kristina Karmestedt Estman och utförs tillsammans med förhandlare och experter på arbetsgivaravdelningen.
Industriavtalet
Industriavtalet är tillkommet för att bryta den spiral av kostnadsökningar som hämmade Sveriges ekonomiska utveckling under 1970- och 1980-talen.
Sverige hade under 1970- och 1980-talen en historia av okontrollerade löneökningar, vilket ledde till hög inflation och till att Sveriges konkurrenskraft försämrades. Detta berodde på att några fack fick igenom sina krav, vilket gjorde att andra fack kunde ställa liknande eller högre krav i sina förhandlingar. På så sätt kom en spiral av kostnadsökningar att sätta i gång. Det lade också grunden till att fack och arbetsgivare inom industrin träffade Industriavtalet 1997 (ett avtal som förnyades 2011) som innebar ett nytt sätt att se på förhandlingar och konfliktlösning i Sverige.
Avtalet reglerar bland annat hur förhandlingarna om kollektivavtalen mellan de olika parterna som har undertecknat avtalet ska gå till.
Förhandlingarna förbereds genom att parterna tar fram förhandlingsmål och krav. Därefter utväxlas bud och krav. Om inte ett nytt avtal har träffats när en månad återstår av avtalstiden följer en period då OpO ”opartiska ordförande”, som parterna själva har utsett, leder förhandlingarna.
Industriarbetsgivarnas motparter, undantag Pappers, har skrivit under Industriavtalet.
Läs mer om Industriavtalet här.
Kollektivavtal
Kollektivavtal är avtal om arbetsvillkoren för företag och anställda i en bransch eller för en större del av arbetsmarknaden. Avtalen träffas mellan arbetsgivarorganisationer, som företräder företag, och arbetstagarorganisationer (fackförbund), som företräder anställda.
Företag som är medlemmar i en arbetsgivarorganisation som har träffat ett nytt kollektivavtal blir bundna att följa vad som står i avtalet om löner, arbetstider, försäkringspremier för de anställda etc. De anställda lovar att följa arbetsvillkoren, att inte strejka eller att vägra arbeta så länge som kollektivavtalet gäller.
Det innebär att parterna (arbetsgivarna och facken) har fredsplikt – fredsplikt innebär förbud mot att vidta stridsåtgärder som exempelvis strejk eller blockad. Ett träffat kollektivavtal skapar därmed arbetsfred. Företagen och de anställda vet genom avtalet vad som gäller och får den förutsägbarhet som är viktig för att kunna planera för framtiden.
I dag behöver ett kollektivavtal inte alltid reglera lönerna i detalj. Däremot kan avtalet ange förutsättningarna för lönesättningen eller hur man på företaget ska göra om fack och arbetsgivare är oeniga.
Märket
För att svenska företag ska kunna konkurrera med företag i andra länder kan inte arbetskostnaderna – löner och kostnader för exempelvis försäkringar – öka mer här hemma än i andra länder utan att de svenska företagen förlorar i konkurrenskraft, och i värsta fall måste minska sin verksamhet i Sverige. Att ”sätta märket” innebär att sätta riktmärket, normen, för löner och avtalsvillkor.
Industrins exportintäkter svarar för hälften av Sveriges BNP, och de exporterande industriföretagens konkurrenskraft avgör hur det går med jobb, välstånd och välfärd i Sverige. Reallönerna har sedan 2008 ökat ohållbart. Det har försämrat vår relativa konkurrenskraft med företagsnedläggningar och arbetslöshet som följd. Löneökningarnas nivå måste ligga inom ramen för exportföretagens förmåga att bibehålla sin konkurrenskraft – det vi kallar för ”märket”.
Det finns dock röster i debatten som ifrågasatt ”märket” och exportindustrins normerande roll. Om vi inte förmår att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll för hela arbetsmarknaden, kommer följden att bli företagsutslagning, ökad arbetslöshet och sämre reallöneutveckling för alla.
Om andra branscher i Sverige får högre löneökningar än vad exportindustrin kan bära, riskerar vi en löne- och inflationsspiral som urholkar konkurrenskraften. Under 1970- och 80-talen hade vi okontrollerade löneökningar, med hög inflation, sämre konkurrenskraft samt uteblivna förbättringar för de anställda.
Industriavtalet – som tolv arbetsgivarorganisationer och fem fackliga organisationer skrev under 2011 – slår fast att industrins parter ska sätta nivån för löneökningar och verka för att arbetsmarknadens parter respekterar det.
Det bör understrykas att Industriavtalet har följts av motsvarande samarbetsavtal på de flesta andra områden – inom privat såväl som offentlig sektor – där den konkurrensutsatta sektorns normerande roll betonats. I Medlingsinstitutets uppdrag ingår idag att ta tillvara och upprätthålla denna samsyn om den normerande rollen, och Industriavtalets ställning på svensk arbetsmarknad står därmed i fokus för institutets arbete. Klicka här för en illustrationsbild över märket.
1970- och 1980-talens okontrollerade ökningar och försämrade svenska konkurrenskraft banade väg för Industriavtalet som träffades 1997.
Sverige hade under 1970- och 1980-talen en historia av okontrollerade löneökningar, vilket ledde till hög inflation och till att Sveriges konkurrenskraft försämrades. Detta berodde på att några fack fick igenom sina krav, vilket gjorde att andra fack kunde ställa liknande eller högre krav i sina förhandlingar. På så sätt kom en spiral av kostnadsökningar att sätta i gång. Det lade också grunden till att fack och arbetsgivare inom industrin träffade Industriavtalet 1997 (ett avtal som förnyades 2011) som innebar ett nytt sätt att se på förhandlingar och konfliktlösning i Sverige.
Industriavtalet syftar bl.a. till en kontrollerad lönebildning som ska stärka den internationella konkurrenskraften. Avtalet reglerar bland annat hur förhandlingarna om kollektivavtalen mellan de olika parterna som har undertecknat avtalet ska gå till. Förhandlingarna förbereds genom att parterna tar fram förhandlingsmål och krav. Därefter utväxlas kraven. Om inte ett nytt avtal har träffats när en månad återstår av avtalstiden följer en period då OpO ”opartiska ordförande”, som parterna själva har utsett, leder förhandlingarna.
Industriarbetsgivarnas motparter, undantag Pappers, har skrivit under Industriavtalet.
Industrirådet
Industrirådet (tidigare Industrikommittén) består av ledande företrädare för svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom industrisektorn. Deras uppgift är att följa och främja tillämpningen av Industriavtalet.
De fackliga motparterna på tjänstemannasidan är Ledarna, Unionen och Sveriges Ingenjörer. På arbetarsidan är motparterna GS-facket, IF Metall och Svenska Pappersindustriarbetareförbundet (Pappers). Läs mer om Industriarbetsgivarnas avtalsområden här.
- Avtalsområde: Gruvindustrin
Fackliga motparter: IF Metall, Ledarna, Sveriges Ingenjörer och Unionen - Avtalsområde: Massa- och pappersindustrin
Fackliga motparter: Ledarna, Pappers, Unionen och Sveriges Ingenjörer - Avtalsområde: Stål- och metallindustrin
Fackliga motparter: IF Metall, Ledarna, Sveriges Ingenjörer och Unionen - Avtalsområde: Svetsmekanisk industri
Fackliga motparter: IF Metall, Ledarna, Sveriges Ingenjörer och Unionen - Avtalsområde: Sågverksindustrin
Fackliga motparter: GS, Ledarna, Sveriges Ingenjörer och Unionen - Avtalsområde: Byggnadsämne- och buteljglasindustrin
Fackliga motparter: IF Metall, Ledarna, Sveriges Ingenjörer och Unionen
Kontakt
