Debattartikeln publicerades i Dagens industri den 14 oktober (digitalt den 13 oktober)
De senaste avtalsrörelserna har skett under uppblossande kriser: pandemi, krig i Europa, energikris samt skenande inflation och räntor. Under en tid med extremt hög inflation träffades ett historiskt högt märke för löneökningstakten på svensk arbetsmarknad vid de senaste förhandlingarna 2023. Det riktmärket var det högsta sedan Industriavtalet infördes 1997.
I dagsläget kvarstår den geopolitiska oron inte minst i Mellanöstern, kriget i Ukraina fortgår, länder storsatsar på att bygga ut sin försvarsförmåga och konkurrensen utmanas av olika statsstöd. Trenderna i handelspolitiken går mot ökad protektionism, snarare än öppenhet och globalisering vilket är en utmaning för Sverige som är ett starkt exportberoende land. Klimatutmaningarna är långt ifrån hanterade. Den gröna omställningen går framåt, men åtgärder för att säkra tillgången till fossilfri el där och när den behövs till ett konkurrenskraftigt och stabilt pris måste prioriteras ytterligare. Det är en akut fråga för Sverige.
Konjunkturmässigt befinner sig Sverige i en utdragen lågkonjunktur, där både BNP och total industriproduktion har stått och stampat sedan 2021. Basindustrin har ekonomiskt åkt berg- och dalbana i spåren av de stora kasten i penningpolitiken de senaste åren. Arbetsmarknaden är svag och försämras fortfarande. Arbetslösheten är på rekordhöga 8,3 procent, sysselsättningen minskar, liksom antalet lediga platser och företagens anställningsplaner har dämpats. Inflationen har fallit tillbaka mot målet och väntas ligga kvar där framöver och räntorna har börjat sänkas. Det finns utsikter för att tillväxten tar fart men det kommer att dröja till åtminstone 2026 innan konjunkturen är i balans.
Blickar man ut internationellt är det ett faktum att både Sverige och Europa halkar efter USA och Kina. Om det vittnar inte minst Mario Draghis krisrapport som nyligen presenterades.
Särskilt allvarligt är det ekonomiska läget i Tyskland som är ett av våra viktigaste exportområden. Landet är exceptionellt viktigt för basindustrin då upp emot 20 procent av den totala produktionen exporteras dit. Vi noterar ett Tyskland i kris med omfattande ekonomiska utmaningar, ett land som har gått från att vara Europas motor till att nu betraktas som ”Europas sjuke man”. Den tyska ekonomin lider av försämrad internationell konkurrenskraft bland annat till följd av höga energipriser, en långvarig nedgång i produktivitetsutvecklingen och alltför höga nominella löneökningar. Följden är ett ras i industriproduktionen och en obefintlig BNP-tillväxt. En överdriven löneutveckling utan motsvarande produktivitetsökningar har slagit hårt mot det tyska näringslivet.
Sverige måste akta sig för att följa i Tysklands fotspår, där man verkar ha bortsett från att utrymme för hållbara löneökningar skapas genom ökad produktivitet. I Sverige har produktiviteten utvecklats lika svagt som i euroområdet sett i ett längre perspektiv.
Trendmässigt finns det inget som talar för någon betydande ökning av produktiviteten i närtid. Allt annat än återhållsamma ökningar av arbetskraftskostnaderna riskerar vår svenska konkurrenskraft i detta läge. Utvecklingen i Europa tjänar som varnade exempel. Fokus kan dessutom inte bara vara på euroområdet utan hänsyn måste också tas till den ökade konkurrensen också från andra länder.
Lönerna kan inte öka mer än vad produktivitets- och prisutvecklingen tillåter. Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten ökar risken både för arbetslöshet och minskad sysselsättning, vilket drabbar såväl enskilda individer som företagen.
Blickar vi framåt måste vi, om vi vill undvika att hamna i samma svåra situation som Tyskland, verka för ökad tillväxt i produktiviteten samt kostnadskontroll. Till dess vi ser tydliga resultat måste löner sättas efter den svaga produktivitetsutveckling vi dessvärre haft under en längre tid och som vi också kan förvänta oss framåt – inte utifrån ett önsketänkt scenario om produktivitetstillväxt.
Enligt Industriavtalet ska fokus alltid vara på att stärka vår internationella konkurrenskraft och det kan endast göras genom en ökningstakt i våra arbetskraftskostnader som är försiktig och makroekonomiskt väl avvägd. Genom att fokusera på internationell konkurrenskraft gynnas sysselsättningen, realinkomsterna och det svenska välståndet.
Per Widolf, förhandlingschef Industriarbetsgivarna
Kerstin Hallsten, chefsekonom Industriarbetsgivarna
