Debattartikeln publicerades i Dagens industri den 21 november
En EU-politik som prioriterar konkurrenskraft är central för framtida sysselsättning och välstånd. Den inre marknaden är EU:s största styrka, den är avgörande för svensk industri och tre fjärdedelar av vår export går till andra medlemsländer.
Tyvärr fungerar inte den inre marknaden som vi förväntat oss. Nationella särregler, olika standarder och byråkratiska hinder gör att företag möter osynliga gränser inom EU. För handeln motsvarar dessa hinder, enligt IMF:s beräkningar, tullar på 44 procent. Kort sagt så har EU inte fokuserat på konkurrenskraft, på kompetens, forskning och innovation utan på reglering.
Europa har sedan 2018 börjat halka efter både Kina och USA. En grundläggande orsak, vilket våra medlemsföretag kan bevittna, handlar om en mer omfattande administrativ börda. Regler och rapporteringskrav tränger undan tid och kapital som borde användas till produktutveckling och konkurrenskraftshöjande investeringar. Under Ursula von der Leyens första mandatperiod tillkom omkring 13 000 nya lagar, många av dem är detaljstyrande, komplexa och kostnadsdrivande. Eurostat uppskattar att regleringskostnaderna inom EU nu motsvarar cirka 150 miljarder euro årligen.
Kommissionens förslag om en 35-procentig minskning av regelbördan för små och medelstora företag till 2030 och tillämpning av principen ”en in, en ut” är bra, men dessa initiativ matchar inte problemets stora omfattning.
EU:s styrka ligger, förutom i den inre marknaden, i de stora gemensamma frågorna klimat, kompetens och forskning. Men över tid har allt fler initiativ även på andra områden börjat antas, många gånger är det sådana områden som bäst hanteras nationellt, däribland på det sociala området. Förslag om minimilöner och lönetransparens lämpar sig bättre att reglera nationellt då EU har begränsad kompetens i frågorna.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen där parterna ansvarar för lönebildning och villkor är ett föredöme, ett system som levererar flexibilitet, stabilitet och förutsägbarhet för både företag och anställda. Därför välkomnar vi EU-domstolens klargörande att regleringar kring löner och minimilöner även fortsättningsvis ska hanteras nationellt och att EU saknar mandat att direkt påverka dessa.
Svenska industriföretag är världsledande inom hållbar produktion, klimatsmarta innovationer och teknisk utveckling. För att fortsätta investera, växa och utvecklas behövs ett EU som fokuserar på konkurrenskraft.
För det första behöver EU fortsätta att rensa bland regelverken. En stor del av EU:s rättsakter måste omprövas, förenklas eller avskaffas. Varje ny reglering måste balanseras och som princip klara av att svara på att den främjar konkurrenskraften. Konkurrenskraft ska alltid vägas in innan nya lagar antas, EU måste visa att det är stopp för nya regler som skadar konkurrenskraften.
För det andra måste EU-samarbetet byggas på respekt för olika arbetsmarknadsmodeller. EU måste respektera kollektivavtal som en modell för att reglera arbetsvillkor på arbetsmarknaden. Kollektivavtal som har förhandlats fram av arbetsmarknadens parter är en viktig del av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Genom att tillåta kollektivavtal att fungera som ett verktyg för att reglera arbetsvillkor kan vi säkerställa att arbetsmarknaden förblir flexibel och anpassningsbar efter aktuella behov i respektive del av näringslivet. Frågor om exempelvis arbetstidsregler och arbetsmiljöfrågor ska inte detaljregleras på EU-nivå.
För det tredje, underlätta tillgången till rätt kompetens i EU. Tillgången till kvalificerad kompetens är en grundläggande förutsättning för svensk industris långsiktiga konkurrenskraft. EU-medlemskapet har utvidgat företagens hemmamarknad från 10 till över 500 miljoner människor och gett bredare tillgång till arbetskraft och specialistkompetens. Samtidigt finns stora utmaningar i kompetensförsörjningen eftersom den inre marknaden fungerar sämre för människor än för varor.
Trots de fyra friheterna kvarstår betydande hinder för arbetskraftens rörlighet. Utmaningarna rör också tillgång till relevanta utbildningar, attraktivitet i tekniska yrken och i de orter där industrin finns. Bristen på tekniskt utbildad arbetskraft och ingenjörer är stor i hela EU.
Om politiken inte ändras riskerar vi att tappa både företag, industriproduktion och framtida investeringar till regioner som rör sig snabbare, investerar mer och reglerar mindre. Det är hög tid att EU väljer väg: vill unionen vara en global ekonomisk kraft eller en regleringsivrare? En politik som prioriterar konkurrenskraft är en förutsättning för Europas framtida tillväxt och välstånd.
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna
