24 maj 2024

Replik: Nationalekonomer hamnar snett i analys på DN debatt


svetsning Foto: Mostphotos.

Nationalekonomerna Cecilia Hammarlund och Martin Nordin skriver på DN Debatt den 22 maj om kompetensbristen på den svenska arbetsmarknaden. De beskriver korrekt kompetensbristen som ett strukturellt problem som därmed inte kommer att lösas under en – förhoppningsvis – kommande konjunkturuppgång. Däremot hamnar de snett i sin analys.

Läs DN debatt här

För det första delar inte industrins företrädare bilden att teknik- och tillverkningsbranschen inte är utsatt för kompetensbristen. Tvärtom skriker många industriföretag efter arbetskraft, en brist som kommer fortsätta att tillta när industrin under kommande decennier ska gå före i den gröna omställningen. Det ansträngda kompetensläget kan ge konsekvenser på olika sätt, som att företagen inte kan hålla den utvecklingstakt de önskar och att Sverige går miste om en jobbtillväxt. En majoritet av företagen i industrin skulle vilja växa i personalstyrka. Nästan sex av tio företag uppger att de kommer att behöva öka antalet anställda inom de närmsta tre åren. Det visar en undersökning Demoskop låtit genomföra på uppdrag av Industrirådet.

För det andra styrs inte välfärdssektorn på marknadsekonomiska premisser. I synnerhet speglar de avgifter som möter brukarna långt ifrån de samhällsekonomiska kostnaderna. Förenklat är det inte konstigt att efterfrågan på välfärdstjänster – och därmed kompetens inom sektorn – är omättlig om tjänsterna är nästan gratis. Dessutom saknas en genomtänkt ekonomisk analys kopplad till huvudargumenten, att kompetensbristen inom offentlig sektor kräver att personal får större löneökningar än industrins märke.

Att den offentliga sektorn ska få vara löneledande är ett argument som tidigare förts fram men motargumenten är överväldigande. Välfärden finansieras i första hand via intäkter genererade av inkomstskatter av anställda i den privata sektorn. Skulle man lyckas locka över kompetens från privata till offentliga verksamheter via högre relativlöner kommer de offentliga finanserna därför att dräneras genom två separata hål: minskande skatteunderlag när den privata sysselsättningen faller och stigande lönekostnader inom kommunsektorn.

Tvärtemot Hammarlunds och Nordins analys kräver en långsiktigt hållbar finansiell situation för de kommunala verksamheterna att sysselsättningen i den privata sektorn och därmed skatteunderlaget, kan öka. Fler arbetade timmar i en växande konkurrensutsatt sektor bidrar starkast till svensk välståndsutveckling eftersom industrin har den snabbaste produktivitetsutvecklingen över tid.

Utan ett ökande underlag krävs för att hantera en mer ansträngd finansiell situation att den kommunala sektorn antingen minskar personalstyrkan, skär ner i den kommunala verksamheten, höjer skatterna och/eller ökar avgifterna på vissa välfärdstjänster. Att de två förstnämnda åtgärderna inte är önskvärda är uppenbart. Inte heller högre skatter är oproblematiskt. Högre avgifter på vissa välfärdstjänster skulle kunna bidra till att minska trycket inte bara direkt via högre intäkter till kommunsektorn utan även indirekt genom minskad efterfrågan.

Löneökningar i offentlig sektor som överskrider det märke som gäller för övriga på arbetsmarknaden riskerar dessutom att leda till kompensationskrav från andra sektorer, inklusive industrin, en mer konfliktfylld arbetsmarknad och att inflationsbrasan tänds på nytt.


Fokus i debatten kring kompetensförsörjningen måste således drivas utifrån ett dynamiskt, tillväxtperspektiv, där arbetskraftsinvandring är en viktig komponent, och inte ett statiskt perspektiv där en given arbetskraft ska omfördelas mellan sektorerna.

Kerstin Hallsten, chefekonom Industriarbetsgivarna
Mats Kinnwall, fil.dr i nationalekonomi och senior rådgivare

Läs också Industriarbetsgivarnas och Teknikföretagens rapport ”Investeringsboomen i Sverige – vad krävs för att förverkliga den?”


Ekonomi