Fredagen den 31 mars blev de nya avtalen för svensk exportindustri klara. Arbetsgivarna och facken inom industrin enades om ett avtal om 7,4 procent i ett 24 månader långt avtal. Avtalet löper ut den 31 mars 2025. Detta är också normen på lönekostnadsökningarna på den svenska arbetsmarknaden. Under söndagen blev vi också klara med avtalet för massa- och pappersindustrin . Också avtalet med våra motparter Pappers följer självfallet industrins normering.
Våra förhandlingar har skett i ett bekymmersamt omvärldsläge med en hög inflationsmiljö, ett krig i Ukraina och stora geopolitiska spänningar – men vi har visat att industrin återigen en gång kan ta ansvar i en svår situation. Vi har nått ett avtal som blir en stabiliserande kraft på svensk arbetsmarknad under de två kommande åren. Det är positivt. Det nya avtalet ligger dock på en historiskt hög nivå och vi ser att det är på smärtgränsen för industrin och konkurrenskraften. När vi tittar på några av våra konkurrentländer bedömer vi att avtalet ligger något över dessa, men också strax under vissa länder. Det innebär sammantaget påfrestningar för svensk industris internationella konkurrenskraft.
”Stabiliserande kraft i en orolig tid”
Samtidigt noterar vi att det andra avtalsåret anger en inriktning – en trappa nedåt – som innebär att vi kommer närmare ett normalläge i ekonomin. Vi behöver fortsatt ha en ansvarsfull löneökningstakt för att inte fastna i en löne- och inflationsspiral som hotar både jobb och företagens möjlighet att konkurrera.
Det är även positivt att förhandlingarna på andra delar av arbetsmarknaden nu löper enligt plan, inom flera branscher har redan nya avtal tecknats. Den svenska modellen med Industriavtalet levererar återigen förutsägbarhet och utgör en stabiliserande kraft i en orolig tid.
Fler åtgärder krävs för att den gröna omställningen ska bli verklighet
Ett tvåårsavtal ger svensk industri stabilitet och förutsägbarhet, och därmed möjlighet att fokusera på de stora investeringar som krävs för att de ska kunna bidra till den gröna omställningen. Men för att omställningen ska bli verklighet och den svenska konkurrenskraften samtidigt ska kunna bibehållas krävs fler åtgärder. Prioriterade områden för basindustrin är energiförsörjningen, tillståndsprocesserna och tillgång till kompetens.
Våra ekonomer – Industriekonomerna – konstaterar att de industrisatsningar som planeras innebär ett behov av ytterligare cirka 25 000 anställda inom industrin de närmaste åren. Om allt går enligt planerna innebär det en sysselsättningsökning på sammanlagt 55 000 personer i industrins värdekedja. Till detta kommer ännu fler jobb inom handel, tjänster, service, offentlig sektor etcetera. Det krävs dock stort fokus från politiskt håll för att få fram denna kompetens. Främst en reform av utbildningssystemet, men även ökad arbetskraftsinvandring, aktiv arbetsmarknadspolitik och bekämpning av arbetslöshet.
Industrisatsningarna i Norrland genererar också ett ökat elbehov. Det handlar om cirka 90 TWh på bara drygt två decennier. För industrins företag står det helt klart: Alla fossilfria kraftslag och tekniker måste ges möjlighet att bidra till ett mer än fördubblat framtida elsystem, vilket i sin tur kräver att politiken tar tag i de stora utmaningarna på ett aktivt och handgripligt sätt. Detta gäller även tillståndsprocesserna, där det i Sverige idag kan ta över tio år att starta nya gruvverksamheter, vilket både skrämmer bort utländska investerare och i sig självt utgör en broms när industrin skriker efter gröna metaller och mineral för att kunna ställa om.
Sammantaget visar den här utblicken med all önskvärd tydlighet att vi i Sverige sitter på lösningen, med en basindustri som redan inlett det enorma omställningsarbetet mot en grön och fossilfri framtid. Men flera viktiga beslut återstår, inte minst från politikens håll. Arbetet för stabila och långsiktiga förutsättningar för basindustrins företag kommer därför fortsatt vara högt prioriterat för Industriarbetsgivarna under 2023. Målet är tydligt – att säkra konkurrenskraften för svensk basindustri.
