Debattartikeln publicerades i Di den 31 mars
Nästa avtalsrörelse på arbetsmarknaden närmar sig. Om drygt ett år ska de första avtalen träffas i en förhandlingsprocess som omfattar omkring 3,4 miljoner anställda. Först ut är industrins parter som sätter det kostnadsmärke som kommer att gälla för resten av arbetsmarknaden. Det sker utifrån Industriavtalet som i snart 30 år bidragit till stabilitet stärkt konkurrenskraft för svenska företag och reallöneökningar.
En hållbar lönebildning uppstår inte i ett vakuum utan följer av att parterna förhåller sig till givna förutsättningar. Lönebildningen är framåtblickande och jagar inte sin egen svans. Det faktum att reallönerna under en kort period i samband med inflationskrisen sjönk lyfts ibland som ett argument för höga löneökningar. Vi påminner om att reallönerna nu åter har stigit och att de i genomsnitt har ökat med omkring 1,5 procent per år under perioden med Industriavtalet.
Det är viktigt att avtalen som träffas i mars 2027 utgår från nuvarande och framtida förutsättningar. Endast då kan avtalen bidra till att stärka konkurrenskraften.
Svensk basindustri verkar på en global marknad i hård internationell konkurrens. Basindustrin är startpunkten i många värdekedjor och möjliggör att andra branscher kan utvecklas och skapa jobb och välstånd. Hård konkurrens hör till företagens vardag. Men faktum är att Europas och Sveriges konkurrenskraft försvagats till följd av en relativt svag tillväxt i produktiviteten. Dessutom är arbetskraftskostnaderna i Sverige höga i ett internationellt perspektiv.
Konkurrensen från inte minst Kina blir allt tuffare. Nytt är att vi befinner oss i en tid där hot och osäkerhetsfaktorer tilltar. Utmaningarna på den geopolitiska arenan är omfattande med krig både i vår omedelbara närhet och i Mellanöstern. Parallellt begränsas den globala frihandeln av ökad protektionism, samtidigt som förutsättningarna för handel på lika villkor sätts ur spel genom enskilda länders statsstöd. Utvecklingen gör att begrepp som motståndskraft och stabilitet aktualiserats på ett sätt ingen kunnat förutse. Tillgången till en stark svensk basindustri blir i det här sammanhanget särskilt viktig.
Utmaningarna på den geopolitiska arenan har bidragit till att basindustrin, som exporterar det mesta av det som produceras, har varit och är hårt pressad och befinner sig i en utdragen lågkonjunktur. I genomsnitt har produktionen backat med runt 3–4 procent per år sedan 2022.
Det har dykt upp vissa signaler på att ekonomin i stort börjat ta sig ur den långvariga lågkonjunkturen. Återhämtningen sker dock från mycket låga nivåer och de globala utmaningarna gör att förutsättningarna för en vändning är sköra och produktionen i basindustrin faller alltjämt Insikten om den svaga svenska och europeiska produktivitetsutvecklingen och konsekvenserna av dessa måste sjunka in. Produktiviteten har sedan finanskrisen endast ökat med cirka 1 procent i genomsnitt per år. Utvecklingen har varit likartad i EU. Bilden bekräftas i EU:s krisrapporter, bland annat av Mario Draghi och Enrico Letta. Även den svenska produktivitetskommissionen lyfter den svaga produktivitetsutvecklingen.
Det är tydligt att de senaste årens löneutvecklingstakt inte varit i samklang med tillväxten i produktiviteten. En långsiktigt hållbar löneökningstakt måste ligga rätt i förhållande till produktivitetstillväxten, inte baseras på önsketänkande om densamma. Det är helt avgörande att fokus framöver måste vara att bidra till ökad tillväxt och produktivitet. Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att arbetsmarknadsdebatten fokuserar på förkortad arbetstid, trots att den faktiska arbetstiden redan är låg i ett internationellt perspektiv. En sådan åtgärd skulle direkt påverka produktiviteten i basindustrin negativt och försämra konkurrenskraften. Arbetstiderna inom basindustrin kan inte kortas ytterligare, i själva verket skulle mer tillgänglig arbetstid främja tillväxt och produktivitet.
Fokus i avtalsförhandlingarna 2027 måste vara på svensk industris konkurrenskraft. Produktivitet och en långsiktigt hållbar kostnadsutveckling måste stå i centrum, i linje med Industriavtalets grundläggande syfte. Fundamenta talar för en tydlig nedväxling av löneökningstakten jämfört med nivåerna som avtalen hamnat på de senaste åren. Med rätt fokus kan Industriavtalet även framöver bidra till stabilitet och motståndskraft i svensk ekonomi. Det ska skapa förutsättningar för långsiktigt konkurrenskraftiga företag och därmed en god löneutveckling samt goda villkor i övrigt för de anställda.
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna
Per Widolf, förhandlingschef Industriarbetsgivarna
