Att under de omständigheterna kräva 3 procent i löneökningar är oansvarigt, skriver företrädare för industrins arbetsgivare på DI Debatt.
Sverige har höga arbetskraftskostnader jämfört med konkurrentländer. När avtalsförhandlingarna om lönerna för närmare tre miljoner svenskar nu startar är traditionen på svensk arbetsmarknad att industrins konkurrenskraft sätter ramarna för den framtida löneutvecklingen.
Vi välkomnar att facken inom industrin (Di Debatt 4/11) lyfter konkurrenskraften som en utgångspunkt för kommande förhandlingar.
Många varnar nu för en kraftig inbromsning av konjunkturen både i Sverige och i omvärlden. Den tyska industrisektorn befinner sig i recession och kan dra med sig resten av Eurozonen. Kinas tillväxtsiffror är de lägsta på många år och i USA har tillväxten mattats av rejält den senaste tiden.
Här hemma går skogs-, stål- och fordonsindustrin sämre än vanligt. Inom kemiindustrin ser konjunkturtoppen ut att ha passerat och den svenska livsmedelsindustrin kämpar med skenande kostnader och vikande produktivitet.
KI skrev under hösten ned sin tillväxtprognos och tillväxten väntas 2020 väntas bli runt 1 procent, en bedömning som delas av Riksbanken. En stor andel av industriföretagen väntas dra ner på antalet anställda. Under de närmaste två åren väntas arbetslösheten stiga till över 7 procent.
Att mot den bakgrunden kräva 3 procent i löneökningar är närapå oansvarigt. Hur har facken kunnat missa alla signaler?
Produktivitetstillväxten, som är en av de avgörande faktorerna för företagens utrymme till eventuella löneökningar, har också växlat ned rejält både i Sverige och globalt. För att vår konkurrenskraft ska kunna stärkas är det avgörande att svenska arbetskraftskostnader i förhållande till produktiviteten inte stiger snabbare än i omvärlden.
Sverige är ett litet exportberoende land. Vissa faktorer kan vi inte påverka, de är globala. Andra, som lönekostnaderna, är nationella och möjliga att använda som verktyg för att säkerställa långsiktig god konkurrenskraft för svenska företag och därmed arbetstillfällen.
Den svaga produktivitetstillväxten i kombination med arbetskostnadernas ökning har försämrat Sveriges konkurrenskraft. Endast om hänsyn tas till den svaga svenska kronan ser det något bättre ut. Men kronan kan stärkas igen och en svag valuta är därför inget hållbart sätt att bygga framtidens konkurrenskraft.
Om vi vill skapa en långsiktig stabil utveckling och agera för svensk ekonomis bästa så måste vi, industrins parter, i första hand komma överens om löner som förbättrar svensk konkurrenskraft. Vi får inte prisa ut oss.
För det andra måste vi öka produktivitetstillväxten. En viktig parameter för en nödvändig produktivitetsökning inom industrin är mer flexibla avtal. Företagen behöver bättre regler som ökar effektiviteten i verksamheterna.
För det tredje behöver vi ha ett tydligt fokus på de viktiga framtidsfrågorna. Tillsammans med facken har vi ett stort och viktigt arbete framför oss beträffande bland annat kompetensförsörjning, säkra arbetsplatser och trygghet i arbetslivet.
Avgörande är att parterna framöver sluter avtal som på ett ansvarsfullt sätt värnar konkurrenskraften för svensk industri.
Jonas Hagelqvist, vd IKEM – Innovations- och kemiindustrierna
Björn Hellman, vd Livsmedelsföretagen
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna
David Johnsson, vd Trä- och möbelföretagen
Ravindra Parasnis, vd Grafiska företagen
Lena-Liisa Tengblad, vd Gröna arbetsgivare
Anders Weihe, vd TEKO, Sveriges Textil- och Modeföretag
Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen
