Debattartikeln publicerades i Altinget den 11 januari
Tidöpartierna har ambitionen att genomföra ett av de största ingreppen i den svenska partsmodellen sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Vi är osäkra på om regeringen till fullo inser vidden av vilka konsekvenser som politiskt styrda minimilöner för utländsk arbetskraft kan komma att få. Som arbetsgivarorganisationer och parter på svensk arbetsmarknad är vi djupt oroade över hur den svenska partsmodellen kan komma att påverkas.
Ett signalvärde till arbetsmarknaden
Det går inte att nog poängtera Industriavtalets betydelse för företagen, de anställda och Sverige som land. Sedan 90-talet har industrins lönemärke utgjort ryggraden i arbetsmarknadens funktion och lönebildning. Det så kallade märket bygger på principen om att arbetsgivare och fackföreningar, utan politisk inblandning, är de som utifrån industrins internationella konkurrenskraft bäst kan komma överens om löner och villkor som bibehåller konkurrenskraften samtidigt som de anställda genom åren har fått en bra reallöneökning.
Tillsammans med regeringen sade parterna tydligt nej till politisk inblandning i lönebildningen då vi jobbade mot minimilöner i EU, men nu håller regeringen i praktiken på att införa detta i Sverige.
Under förra avtalsrörelsen var den höga inflationen en utmaning för både arbetsgivare och arbetstagare. Under svåra förhållanden lyckades parterna träffa en ansvarsfull och långsiktig överenskommelse som ger förutsättningar för konkurrenskraft och reallöneökningar framöver, trots att 2023 får anses vara ett förlorat år för både företagen och anställda. Nu i år startar en ny avtalsrörelse med förhoppningen att inflationen fortsätter att avta och att vi ser slutet på lågkonjunkturen. Ett mycket känsligt läge som återigen kommer att kräva ett stort ansvar från både fack och arbetsgivare för att ge företag och anställda bästa möjliga förutsättningar.
När nu Tidöpartierna har infört ett försörjningskrav på 27 360 kronor i månaden för utländsk arbetskraft från tredje land, blir det dock ett signalvärde till hela arbetsmarknaden att kollektivavtalade lägstalöner inte är tillräckliga. Och på företagsnivå kommer det att uppstå skillnader i lön baserat på den anställdes ursprung. Redan hör vi krav från till exempel kommunalanställda om att få samma lön som den utländska arbetskraften. På ledarsidor har det också diskuterats varför våra soldater ska nöja sig med 22 500 kr som lägsta lön.
Regeringen inför i praktiken minimilöner
Tillsammans med regeringen sade parterna tydligt nej till politisk inblandning i lönebildningen då vi jobbade mot minimilöner i EU, men nu håller regeringen i praktiken på att införa detta i Sverige. Detta samtidigt som en viktig framgångsfaktor i den svenska modellen är att politiken inte lägger sig i lönebildningen och frågor kopplade till denna. Införandet av minimilöner för utländsk arbetskraft från tredje land är ett olyckligt ingrepp i partsmodellen.
Som lök på laxen väntas regeringens utredning nu i januari presentera förslag på ytterligare högre lönekrav. Ett lönegolv på 34 200 kronor i månaden som riskerar att bli förödande inte minst mot bakgrund av den stora kompetensutmaning vi är mitt uppe i. Regeringen har uppenbarligen blandat ihop äpplen och päron i förhandlingarna kring migrationspolitiken med Sverigedemokraterna. Utländsk arbetskraft är här för att arbeta och bidrar med nödvändig kompetens till företagen samt skatteintäkter till samhället. Detta är inte ett integrationsproblem.
Det förs fram argument om att detta handlar om att stävja arbetslivskriminalitet och att det är arbetslösa svenskar som ska ta dessa jobb. Vår absoluta uppfattning är att arbetslivskriminalitet inte är ett stort problem hos de företag som är medlem i en arbetsgivarorganisation och därmed också har kollektivavtal. Problemen finns snarare i verksamheter som ligger utanför den svenska modellen. Att försöka komma åt de problem som finns är naturligtvis viktigt, men ett lönegolv är inte lösningen. Vi vill betona att det redan finns lagar och regler som ska skydda arbetstagare, även de utländska. Regeringen bör flytta fokus till att stärka och tillämpa dessa mer effektivt, öka tillsynen och ge strängare sanktioner.
Arbeta inte mot arbetsmarknadens parter
Tanken att arbetslösa svenskar ska ta jobben när företag inte har råd med utländsk arbetskraft har två fel. För det första är det fel att prata om jobb som vem som helst kan ta. I våra branscher krävs det både kompetens och ambition för att klara även de jobb som inte kräver någon längre utbildning. För det andra finns det mycket forskning som visar på att människor inte flyttar till jobb i någon större utsträckning. Särskilt om jobben ligger utanför storstadsområdena, se bara vilka utmaningar Norrbotten och Västerbotten har trots stora och attraktiva företag.
Svensk arbetsmarknad måste förbli flexibel och öppen mot omvärlden för att möta de utmaningar som den globala ekonomin ställer. Likt våra konkurrentländer måste vi snarare underlätta än försvåra för arbetskraftsinvandring. Att politiken definierar lägsta löner för vissa grupper skadar konkurrenskraften, kompetensförsörjningen och den lönebildningsmodell som länge varit en stabiliserande faktor i Sverige. I stället för att regeringen arbetar mot arbetsmarknadens parter bör man arbeta med oss för att hitta lösningar på de problem och utmaningar som finns. Vi uppmanar regeringen att inte förvärra ett redan nu skadligt försörjningskrav genom ytterligare höjningar.
Lena-Liisa Tengblad, vd Gröna Arbetsgivare
Eva Glückman, vd Grafiska Företagen
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna
David Johnson, vd Trä- och möbelföretagen
Cecilia Nykvist, vd TEKO
Jonas Hagelqvist, vd IKEM
Björn Hellman, vd Livsmedelsföretagen
