I en debattartikel i Arbetet skriver Carl Eckerdal, Kerstin Hallsten och Mats Kinnwall fokus för avtalsförhandlingarna måste vara att växla ner arbetskraftskostnadernas ökningstakt i svensk industri så att industrins internationella konkurrenskraft stärks i förhållande till våra konkurrentländer.
Strax före jul växlade parterna avtalskrav och nu pågår förhandlingar om avtalsvillkor för närmare tre miljoner anställda på den svenska arbetsmarknaden.
Vid kravöverlämningen verkade man från fackligt håll teckna en omvärldsbild att ”det går bra för svensk industri, ingen recession är i sikte och svensk industri klarar sig bra jämfört med konkurrentländerna”.
Vi delar inte den bilden och ser det närmast som en skönmålning av verkligheten.
Trendjusterad statistik visar att industriproduktionen i november 2019 var drygt 1 procent lägre än i november 2018 och att produktionen faller i flertalet industrigrenar.
En av de få industrigrenar som går mot strömmen är läkemedelsindustrin. Den drar upp produktionsgenomsnittet för hela den kemirelaterade sektorn.
Förutom utvecklingen i den branschen var den trendrensade produktionen i november drygt 2,5 procent lägre än i november 2018.
Faktum är att svensk och stora delar av global industri redan är redan i recession och som en följd har sysselsättningen redan börjat minska inom tunga industri- och tjänstebranscher.
Inköpschefsindex och KI-barometern tyder inte heller på en snar vändning uppåt.
Vi liksom exempelvis Konjunkturinstitutet räknar med fortsatt svag industrikonjunktur under 2020 och att fortsatta personalneddragningar inom svensk industri kan väntas under året.
