Debattartikeln publicerades i Dagens industri den 6 oktober
Förhandlingarna inom Industriavtalet fyller 30 år nästa år. När parterna senare i år går in i en avtalsrörelse kommer vi att mötas i ett läge där köpkraften för arbetstagarna i princip har återställts, samtidigt som företagens internationella konkurrenskraft inte har stärkts. Av Konjunkturinstitutets barometer framgår att industrins konkurrenssituation försämrats både inom och utanför EU sedan slutet av 2024. Den bilden bekräftas också av företagen.
Konkurrensen från andra delar av världen, inte minst Kina, blir alltmer påtaglig. Landet har under de senaste åren skiftat fokus mot mer högteknologisk industri som fordon, telekom, maskiner och läkemedel som traditionellt har varit svensk industris hemmaplan. Att Sverige har höga arbetskraftskostnader och svag tillväxt i produktiviteten är problematiskt.
Tyskland, som är ett viktigt draglok för svensk exportindustri, står inför ett på många sätt större dilemma än Sverige. Tyskland, världens tredje största ekonomi är fullt medveten om läget och arbetar med reformer för att få upp sin produktivitet, konkurrenskraft och tillväxt. Dessutom pågår också en diskussion om att öka arbetstiden.
När det gäller Sveriges konkurrenskraft vilar ett tungt ansvar på att en ny regering fokuserar på reformer som stärker industrin. Men som samtidigt fortsätter respektera partssystemets ansvar för villkoren på arbetsmarknaden.
En färsk rapport från Facken inom industrin förstärker bilden av att svensk industri möter en allt tuffare omvärld och ett hårdnande konkurrensläge. Den visar att svenska arbetskraftskostnader är bland de högsta i världen tillsammans med övriga västeuropeiska länder och USA. På nära håll i Europa finns det många länder med betydligt lägre arbetskraftskostnader än Sverige, vilket även är fallet i asiatiska länder. Fackens jämförelse är välkommen och visar den avgörande frågan för industrin – varför ska nästa investering göras i Sverige?
Den globala konkurrensen hårdnar i ett läge där geopolitisk osäkerhet och nya handelsförutsättningar haft stor påverkan på svensk industri. Vissa branscher har gynnats av det nya världsläget. Men för en majoritet av landets 55.000 industriföretag har det haft negativ påverkan, bland annat för massaindustrin, sågverk och stålindustrin. Basindustrins produktionsvolym har backat med över tio procent mellan 2019 och 2025 och fortsätter backa också i år. Utöver detta går vi in i nästa år med en svensk arbetslöshet på över 8 procent.
Parterna på arbetsmarknaden har lång erfarenhet av att hantera kriser. Industriavtalet kom till under samma period som det finanspolitiska ramverket och Riksbanken blev självständig. De tre institutionerna växte fram ur erfarenheterna från den ekonomiska krisen i början av 1990-talet och måste vårdas. Stabilitet på arbetsmarknaden, stärkt konkurrenskraft och stigande reallöner kommer inte av sig själv.
Förmågan att kompromissa, utifrån rimliga analyser av omvärlden, kommer att sättas på prov i kommande avtalsförhandlingar. Vi är medvetna om att såväl roller som perspektiv skiljer sig åt mellan parterna. Men vi är lika fullt medvetna om att vi på många sätt delar förståelse för vad som säkrar jobben inom industrin, tillväxten och välfärden. Centralt är en konkurrenskraftig, välmående industri, som står sig väl mot omvärlden.
För oss är det självklart att kommande avtalsförhandlingar måste utgå från just detta och utifrån den kunskap vi idag har om tillståndet i svensk ekonomi, inte från ett önsketänkande om högre framtida produktivitetsökningar. Ska lönerna kunna öka framöver måste också industrins produktivitet öka långsiktigt. Då går det inte att i förhandling efter förhandling kräva att få ta ut mer värde än vad som faktiskt skapas, det kommer i stället urholka både reallöneökningar, sysselsättning och trygghet på sikt.
Produktivitetstillväxten har varit svag under lång tid, i såväl Sverige som övriga Europa. Detta uppmärksammas i flera tunga krisrapporter, bland annat i den tidigare ECB-chefen Mario Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft och i den svenska Produktivitetskommissionen, vars uppdrag var att analysera just hur svensk produktivitetstillväxt kan stärkas. Efter två avtalsrörelser präglade av inflationskrisen, med kraftiga reallöneökningar utan motsvarande förstärkning av industrins konkurrenskraft, är det därför dags att tydligt växla ned löneökningstakten från nuvarande avtal, där vi idag har en ökningstakt på 3,2 procent per år.
Vi kan inte vara nog tydliga här – en långsiktigt hållbar löneökningstakt kan enbart utgå från svensk konkurrenskraft.
Marcus Dahlsten, förhandlingschef Teknikföretagen
Per Widolf, förhandlingschef Industriarbetsgivarna
